Glömde

Hej alla mina fina läsare 
 
Idag tänkte jag bara berätta hur korkad jag är haha 
Gjorde en film och skulle lägga ut på YT men glömde mitt lösenord såklart så att jag fick göra en helt ny sida - så irriterande alltså. 
Men ni hittar videon här 
YOUTUBE 
Jag hoppas att ni gillar den, så glöm inte att följa mig på min nya kanal nu 😀
 
 
Taggar: 2018, inspiration, livet, vinter, youtube;

Gästis - Sofia

God morgon alla fina!

I detta inlägg så tänker jag öppna upp mitt lilla bagage för er, jag tänker inte dela med mig av allt som hänt på en och samma gång utan en liten del bara och rätt ytligt.
Jag har fruktansvärt svårt att öppna upp mig för någon överhuvudtaget men eftersom jag känner att ni finns där och inte dömmer mig så vill jag gärna göra det idag.

Jag bara låg där i trygghetens vrå, jag hörde vartenda hjärtslag från min mamma och det var hemma för mig men plötsligt skulle jag tvingas födas till en värld jag själv inte hade valt.
Jag började genast gallskrika eftersom jag var rädd och världen var främmande för mig men så fort jag fick känna mina föräldras närhet så blev jag lugn.
Jag trodde att det föralltid skulle vara så, att deras närhet skulle finnas i mitt liv.
Den första tiden i mitt liv var väldigt suddigt och jag minns den inte trots att jag har mitt liv på kort.
Jag antar att jag var vilken unge som helst i den åldern som hade båda sina föräldrar på varsin sida om mig.

Jag lärde mig vilka som var mina föräldrar och jag älskade dom över allt annat för dom var allt för mig.
Jag var så liten ännu så jag såg bara mitt liv i ljusa färger och jag trodde inget illa kunde hända.
Plötsligt kom dagen då mina föräldrar skulle gå åt olika håll och där satt jag helt ensam mitt emellan dom med en nalle i min famn.
Jag skulle ännu en gång behöva slitas upp ifrån min trygga punkt som var min familj.
Som tur var så var jag bara 3år och jag var för liten för att förstå att jag inte längre skulle ha mina föräldrar omkring mig på samma sätt längre.

Livet fortsatte som vanligt för oss alla tre och jag har inga minnen från den tiden alls så jag antar att jag hade det ”bra”.
Jag hade nu fyllt 6 år, jag hade förvandlits till en trasig liten 6 åring som hade behövt växa upp i ett krig mellan olika parter.
Jag försökte vara den där duktiga lilla flickan som alla gillade men i skolan blev jag retad för min vikt och resten av tiden så var det krig mellan personer i min närhet.
Jag saknade en trygg punkt och den enda som gav mig lite lugn var min katt Tarzan, han var verkligen min bästa vän från start men han skulle senare gå bort i Cancer.

Tillslut blev jag van att växa upp i ett krig för det var vardag för mig och jag hade inte många vuxna som jag kunde lita på.
Den enda jag älskade över allt annat var min älskade morfar för han såg mig och tog hand om mig.
Han var som både min mamma och pappa på samma gång.
Det var helt enkelt vi två mot världen men en dag ändrades allt.
Han skulle operera sig för att kunna finnas längre i mitt sköra liv men istället för att finnas längre så somnade han in på operationsbordet.

Fast jag bara var 9 år så grät jag så pass mycket att jag inte kunde andas, mitt liv var över där och då för vem skulle nu hålla min lilla hand?
Ännu en gång så försvann en trygghet ifrån mig och jag fick stå där ensam kvar med tårar på kinderna.
Mitt liv fortsatte att vara rörigt och ju äldre jag blev ju sämre började jag må eftersom jag förstod mer.
Jag satt där ofta på min säng och tänkte att det spelade ingen roll om jag försvann för ingen skulle sakna mig ändå.
Jag menar hemma var det full fokus på att kriga och i skolan blev jag mobbad för den person jag var så jag dög ingenstans.

Tillslut kunde jag inte hålla all frustation inom mig så jag började få utbrott, ha sönder saker, skrika och spänna hela kroppen av ilska.
Jag ville bara att folk skulle förstå att jag inte mådde bra, att jag skrek på hjälp men det var ingen som såg.

För att lindra all min smärta så bestämde jag mig för att börja snacka med killar på en dejtingsida.
Jag var alltså 12 år och började skriva med okända killar för att någon förhoppningsvis skulle kunna ge mig den kärlek jag inte fick av mina föräldrar.
Fast folk visste vad jag höll på med sa ingen åt mig, jag fick fortsätta.
Jag fortsatte att hålla på så i flera år, chattning blev till samtal, samtal blev till att träffas irl.

Jag mådde så pass dåligt att jag sket i mitt liv, jag vet inte hur många okända jag träffade men efter varje gång så kände jag mig bara mer och mer tom.
Jag vet inte vad jag sökte i dessa killar, var det kanske en fadersskistalt?
En trygghet?
Vad jag än sökte så blev det inte som jag önskade.

Mellan jag var 13-16år så flyttade jag hiskligt många gånger och tillslut slutade jag packa upp mina saker eftersom jag visste att jag snart skulle flytta igen.
All min trygghet försvann och den enda såkallade tryggheten jag hade kvar var dom där förbaskade nätkillarna som enbart sårade mig men eftersom jag var rädd för ensamheten så fortsatte jag med beteendet.

Jag var nu en riktigt trasig 16 åring som hade kämpat i många år för att ens orka leva mer.
Jag var helt söndersliten både fysiskt och psykiskt och när en person väl öppnade upp sina armar för mig så föll jag i dom.
Jag föll inte bara i dom utan jag drogs ner i ett svart hål med min depression som kom på besök.
När allt var som mörkast så träffade jag prinsen i mitt liv, han var kungen jag hade letat efter men vi var inte menade för varandra just då så jag gick återigen på den där ensamma stigen.
Jag började återigen famla i mörkret,denna gång mer än innan och tillslut tappade jag fotfästet på alla plan.
Paniken och ångesten tog över min kropp så pass mycket att jag inte kunde tänka längre.
jag tog mina saker och stack, jag bodde ännu en gång i den där väskan som jag hade gjort i flera år nu.

Jag försökte styra upp mitt liv med att börja om, plugga och skaffa mig ett värdigt liv men allt var bara dimmigt.
Jag gjorde misstag efter misstag och jag grävde mitt hål allt djupare för varje dag tills jag tappade fotfästet ännu en gång och kravlade i mörkret för att ta mig upp.
När det började gå så långt igen att jag stuntade i om jag var en levande person eller inte så bestämde jag mig för att börja om mitt liv på riktigt.
Jag sålde alla mina saker, sa upp min lägenhet och flytta utomlands inom 2 veckor.
Jag tog det viktigaste med mig och flydde, flydde från mig själv trodde jag.
Jag var övertygad om att det skulle bli bättre nu, nu skulle jag börja leva på riktigt men istället blev mitt liv till en mardröm.

När jag trevade runt i det där mörkret så fann jag en hand, en hand jag höll väldigt hårt i för jag trodde det skulle vara jag och han mot världen.
Vi byggde upp vårat paradis tillsammans, där fanns inget ont utan jag dansade på rosa moln.
Det enda jag kunde tänka på var hur lycklig jag var för att jag hade hittat någon som verkligen älskade mig.
Tiden gick och jag skulle snart få veta hur det är att leva i ett destruktivt förhållande där man känner sig hatad varje dag.
Inte nog med att han och flera andra i våran omgivning hatade mig så började jag själv hata mig tillsut.
Jag börjae sakta men säkert förlora det lilla sista jag hade kvar hos mig själv, det där lilla hoppet om att få ett bra liv försvann snart med vinden.

Efter många hjärtkrossande händelser så lyckades jag slita mig loss ifrån hans hårda krepp.
Efter 2 år i förhållandet så fanns det inte så mycket kvar utav Sofia, jag var som en trasig leksak som han hade ägt.
Jag var så pass söndersliten att jag förlorade det finaste man någonsin kommer få i sitt liv, att behöva släppa sitt alldeles egna kött och blod var fruktansvärt.
Att aldrig få se sin lilla ängel växa upp gjorde så otroligt ont i mig att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Jag ville bara lägga mig ner och ge upp för jag orkade inte längre efter att ha kämpat i hela sitt liv mot saker men jag vägrade att ge upp.
I precis rätt tidpunkt så träffade jag mannen i mitt liv igen, killen jag tidigare hade sett som min kung.
Vi båda hade ett varsit bagage, båda var lika trasiga i själen och båda behövde en axel att luta sig emot.
Vi tog varandras händer, började vandra genom den tuffa stormen tillsammans för vi visste nu vad vi ville.
Vi ville ha ett liv tillsammans där vi kämpar oss upp tillsammans för vi vill vara med varandra föralltid.

Det är tack vare denna kille som jag lever idag för innan jag träffade honom igen så var jag så pass trasig att jag var beredd att ge upp.
Min uppväxt har varit allt förutom enkel men jag är stolt över mig sälv att jag står här idag med båda fötterna på jorden och kämpar mot en ljusare framtid.
Idag är jag tacksam över att jag inte avslutade mitt liv som jag så många gånger innan funderade på att göra
 
https://nouw.com/sofialissmyr
 
 
Taggar: barn, ett skrik på hjälp, gäst, gästblogg, uppväxt;

Törnrosa?

Heeej på er alla mina underbara läsare 😍
 
Jag hoppas att allt är bra med er alla?
 
 
Detta blev ett väldigt sent inlägg/uppdatering men som vanligt så har ju allt sin förklaring. 
Igår somnade jag runt 4 på morgonen, klockan ringde lite över 07. 
Har ställt in tvättid flera gånger och fanns en ledig idag 07:00 så var tvungen att ta den då allt va i tvättkorgen. 
Så fick bli starkt kaffe och bara till att börja tvätta, efter 6 maskiner så vart det klart och hade 15 minuter tillgodo haha
 
 
Under tiden en maskin var igång så fick jag duscha snabbt och fixa till mig då det var sista utredningsmötet idag. 
Min älskade Emil sover djupare än vad törnrosa gjorde hahaha
Hann inte med att lägga in det sista i lådorna utan var tvungen att springa (kanske inte springa men gå väldigt fort) ner till stan.
Sista gången hos utredaren gick fort, vart enbart några frågor han skulle komplettera så att det var skönt. 
 
 
Springa eller halvgå hem då jag inte visste om törnrosa var vaken, 2 minuter innan jag vart hemma så svarade han på messanger så då kunde jag slappna av lite. 
Vi han tyvärr knappt träffas innan han skulle iväg på jobbet så de va lite trist. 
Fick ett galet städflipp när Emil hade gått på jobb haha så nu är här storstädat också. Riktigt skönt är det!
 
 
Nu väntar vi bara på maten som ska komma för att sedan gå en mysig runda. Ska för första gången äta en halloumiburgare så får hoppas att den är lika god som den ser ut att vara på bild. 
Något ni smakat? 
 
 
Puss & Kram 
 
Glöm inte att trycka i ett 💓här nedanför 
Taggar: 2018, Mrs Kjellström, december, halloumi, inspiration, kärlek, livet, snart julafton, vinter;